Japanska språket

Japanska språket har 127 miljoner talare. Japanskan har tre olika skriftspråk med lite olika användningsområden: kanji (tecken med kinesiskt ursprung), hiragana och katakana (stavelsealfabeten). Därtill används rōmaji (romerska bokstäver) och västerländska "arabiska siffror" (Arabia sūji)

Kanji

Kanji är ett av fyra japanska skriftspråk och består av skrivtecken lånade från kinesiskan. Tecknen har både en betydelse och ett eller flera ljud och utvecklades ursprungligen för att skriva kinesiska. Kinesiska tecken har även lånats in, med såväl betydelse som uttal, för att skriva koreanska och vietnamesiska. Dessa språk kom därmed att berikas med ett vanligen abstrakt ordförråd ungefär på samma sätt som latinets och grekiskans roll i nordiska språk. De kinesiska tecknens rötter är minst 4000 år gamla. Man räknar att det finns runt 80 000 tecken, men i Japan används numera i vardaglig skrift endast bortåt 3000.
Kanjitecken lånades in från kinesiska skriftspråket första gången under 600-talet och därmed också såväl deras dåtida kinesiska uttal som betydelse.

Kanji är inte primärt ljudhärmande utan är uppbyggda av logogram (ett tecken som representerar ett morfem eller ord. ), som representerar det semantiska innehållet - betydelsen. En del tecken var ursprungligen bilder och har fortfarande sin form.
Ett enskilt kanji-tecken kan alltså ha flera olika läsningar. Dessa delas upp i on'yomi (音読み), som baseras på det kinesiska uttalet; kun'yomi (訓読み), som är inhemska arvord; samt nanori (名乗り), som endast förekommer i namn, och som kan vara både kinesiska och japanska till härkomsten.

Katakana
Katakana används främst för att stava lånord som fortfarande uppfattas som utländska. Det används även som ett slags kursivering och för att ersätta vissa kinesiska kanji för ord, som ursprungligen lånades in med skriften från Kina och fortfarande kan skrivas med kanji, men numera anses för avancerade. Katakana används också till att skriva namn av olika slag.



Hiragana
Hiragana återger grammatiska ändelser och inhemska ord för djur och växter med mera. Hiragana kombineras i skrift med kanji, där blandningens proportioner kan variera, beroende på vem som skriver och vilken typ av text det rör sig om. En barnbok innehåller till exempel övervägande hiragana.

Kana
Hiragana och katakana, som tillsammans kallas kana, är fonetisk stavelseskrift, där ett tecken motsvarar en mora (tidsenhet som inom fonologin motsvarar det kortaste uttalbara ljudets längd i ett språk).
Hiragana (平仮名) hette ursprungligen (女の手, onna no te), vilket betyder "kvinnohand". Ursprungligen skapades hiragana för att ge kvinnor möjlighet att förmedla sig i skrift eftersom det dåtida japanska samhället ansåg att kvinnor inte kunde lära sig de kinesiska tecknen.
Katakana (片仮名) är den japanska stavelseskriften som används främst för transkription av utländska (ickejapanska) ord till japanska men även som japansk motsvarighet till kursiv text, om något önskas förtydligas.

Rōmaji
Rōmaji är det japanska namnet på latinsk skrift. Vid bruk av rōmaji på japanska rör det sig ofta om en transkribering av de andra skriftsystemen till det latinska alfabetets romerska bokstäver. En japansk text kan i princip i sin helhet skrivas med något av de rōmajisystem som är i bruk. Vissa utländska koncept (tröjstorlekar, AM/PM, romerska siffror) och förkortningar (CD, DVD) skrivs även i Japan med västerländska tecken, liksom en del firmanamn (NTT, NHK).

I japanskan finns det ungefär 46 uttalsstavelser varpå de är uppbyggda av 5 vokalljud och 10 konsonanter.
Stavelserna slutar alltid med vokal, med undantag från "n", som utgör en ensam mora i slutet av en stavelse. I det japanska språket staplar man inte konsonantljud efter varandra, vilket leder till att extra vokaler, mestadels u, skjuts in i främmande ordlån. I talspråk försvinner dock ofta u-ljud som står mellan icke tonade konsonanter (som k, t och s).
Det japanska uttalspråket är dock enkelt att både tala och läsa så länge det är skrivet i romaji.